Vildand
Hela änder med skinnet kvar eller utskurna andbröst med skinnet kvar.
Vildänder är ett samligsbegrepp för flera olika slags änder. Valigtvis avses dock gräsand, eller någon annan simand. Änder har simhud mellan tårna och bred, platt och mjuk näbb. Skrakar har smal, hård näbb. Hane och hona är oftast olikfärgade. Änder tillhör andfåglar, men delas in tre underfamiljer:
Dykänder (Aythyinae) omfattar viggartade dykänder med 17 arter, bl.a. vigg, brunand och bergand, tunga dykänder med 9 arter, bl.a. ejder, svärta och alfågel, samt skrakar och knipor med 10 arter, bl.a. småskrake och knipa. Dykänder dyker ner under vattenytan och måste springa på vattnet för att kunna lyfta.
Simänder (Anatinae) omfattar 40-talet arter huvudsakligen tillhörande ett släkte (Anas). Hit räknas bl.a. gräs-, sked- och stjärtand samt kricka. De dyker inte helt under vattenytan och kan lyfta utan att springa på vattnet.
Skarvänder (Oxyurinae) omfattar 8 arter bl.a. kopparand. Stjärten är lång, styv, liknade skarvens och hålls ofta upprest som signal under parning.
Gastronomi
Vildfågel är goda som unga. Mörkt kött med viltsmak. Gamla fåglar är magra och kan vara sega. De äldre användas bäst småskuret till soppor, raguer och frikasséer.
Änder är bäst på senhösten, i oktober. Då slipper man att fjäderpiggarna sitter kvar i köttet.
Fågel skall vara genomstekt. Köttsaften skall vara ofärgad, dvs utan rosa inslag. Kontrollera att köttet inte är rosa t.ex. där lårbenet är fäst intill kroppen. Vildfågel behöver lite längre stektid än tamfågel. Köttet skall kännas mört med grov sticknål.